supermilton.blogg.se

 

Efter senaste dosen cytotec början klockan nu ticka lite fortare. Som dagliga rutiner hemma kollar vi alltid 19:00 på  "Vem vet mest" på svt 2, självklart följs de här också. Vi tar oss lite fika för kvällen bestånde av macka och kaffe, kaffe och en mugg kaffe. Skrämmande nog har man redan börjat känna sig hemma här på sjukhuset med diverse vanor så som handsprit, tysta steg och försiktighet.

 

21:00 äntligen blir vi av med vår första barnmorska, hon ger jennie dos nummer 2 och packar ihop för kvällen.

In kommer två ödmjuka damer med lena, mjuka försiktiga rörelser och äntligen ökar trivseln avsevärt. 

Vi diskuterar grundläggande angånde nedkomst (födseln)för lugna både jennie och mig, huu, äntligen! Tiden börjar ta ut sin rätta, tröttheten smyger sig på!

 

22:00 Hela familjen delar på en säng, kanske upp emot 90cm bred med fasade sidor. Den närheten, vilken känsla. 
Man riktigt känner hur min son sparkar till kraftigt och upprepade gånger, man sväljer, nära till fälla en tår ständigt.

Det kommer upprepade gäspningar, men ingen av oss har lust att sova. Man vill att det ska hända nu nu nu! 

 

23:00 Vi är inne på 3e dosen med Cytotec, barnmorskan kommer nu nästan smygande in i rummet. vi uppmans att sova, men vem vill sova? Inte jag åtminstone. Manar dock på jennie att stänga igen ögonen och ta den vilan hon kan då värkarna lyser med sin frånvaro. Hör nu hur jennie efter en stund verkar somnat, men vågar inte fråga ifall hon skulle vakna till. 

 

23:50 I skrivande stund, nu är de helt tyst i korridoren, i rummen, här hos oss och jennie tar djupa långa andetag.

Jag trycker till tagenterna varsamt och rör mig nästintilll ljudlöst. Nu ska även jag försöka ta mig lite vila, och kanske en kaffe.